Engelska som koncernspråk var ämnet för vetenskapsradion Språket denna vecka. Tre personer med lång erfarenhet av engelska som arbetsspråk, med goda kunskaper och flerårig vistelse i engelsktalande land uttalade sig och belyste svårigheterna. Deras kommentarer åskådliggjorde på ett tydligt sätt hur man försätts i ett underläge när man talar ett främmande språk, även om man talar det bra.
– ”Det värsta är att ha möte med engelsmän, man kan inte skoja och raljera. Även om man talar bra är det svårt att tala om komplexa samband, när man inte talar sitt modersmål. Man talar på olika nivåer och talar förbi varandra. En töntig engelsman har lättare att komma fram än en person av annan nationalitet som har djupa kunskaper men inte kan uttrycka sig.” –
På frågan om det var bra att ha tolk svarade Magnus Belfrage, försäljningsdirektör på SCA med 30 års erfarenhet av engelska som koncernspråk: ”Det är inte så dumt med tolkar, översättning gör att man får lite mer tid”.
Den som har goda språkkunskaper vet att dessa tre personer beskriver verkligheten. Det går inte att komma på samma nivå som en modersmålstalande. Naturligtvis skall man använda sina språkkunskaper och kommunicera, men när resultatet av samtalet eller förhandlingen är av stor betydelse och motparten är modersmålstalande är det klokt att välja tolk. Man slipper underläget och får mer tid på sig. Tyvärr inser inte alla sin begränsning utan tror att bara för att det flyter, att det också flyter bra. Svenskarna talar ofta bra engelska men inte alltid så bra som man tror själv.
Katrin Johansson som forskar om koncernspråk framhöll i programmet att engelsktalande svenskar inte har samma förmåga att uttrycka sig som de som har engelska som modersmål och därför inte verkar på lika villkor. Det kan vara svårt för svenskarna att hävda sig när man fattar viktiga beslut, deras synpunkter blir marginaliserade.
Horace Engdahl uttryckte på ett oslagbart sätt vad det handlar om i en tidigare intervju där han understryker att engelskan tvingar honom att säga vad han kan, medan svenskan låter honom säga vad han vill.
– Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska. –
Språket är en maktfaktor, både i tal och i skrift, och det är bra att inse det. I viktiga och betydelsefulla sammanhang skall man inte avhända sig sitt bästa verktyg medan motparten har kvar sitt.